Att få barn är att vara i undantagstillstånd

FÖRÄLDRAFUNDERINGAR. Inom några veckor ska vi få barn, vårt fjärde. Jag tänker på hur de första dagarna efter en födsel har känts tidigare. Det är ett säreget sinnestillstånd som intar kroppen då. Jag ser fram emot det. Och det skrämmer nästan skiten ur mig.

Jag skriver detta dels för att formulera det som komma skall för mig själv. Dels för att påminna någon eller några därute: Kom ihåg hur sköra vi nyblivna föräldrar kan vara. Har du glömt bort det för egen del – här kommer en påminnelse!

Känner ni igen er, ni som läser? Kommentera hjärtans gärna!


Så här: Att precis ha fött barn (detta gäller säkerligen många icke-födande också, men nu talar jag främst från egna erfarenheter) är att plötsligt upptäcka att livet är satt i undantagstillstånd.

Allt är här och nu. På ett extremt vis. Man existerar i en förhöjd verklighet. Alla sinnesintryck är upphöjda till fem, minst.

Ljuset är lite ljusare. Solljus nästan skär i ögonen. Ljud låter mer än de brukar. Huden är tunn och känslig, nästan som om ett hudlager just skalats bort.

Den lilla varelsen som kravlar mot ens hud känns så varm, så mjuk. Så stark för att vara så liten! Oj.

Man är i en bubbla där något oerhört har skett. Så oerhört att man undrar varför inte hela omvärlden har lagt märke till det inträffade.

Såg ni inte explosionen, supernovan? Ser ni inte?

Ni som går där på gatan, ni som hasar förbi i korridoren utan att ens blicka åt vårt håll – hur kan ni inte se? Finns ni ens, om ni inte ser eller förstår?

Superverklig och super-overklig på samma gång, så är tillvaron de där första dagarna. På något konstigt vis.

Det här att plötsligt ha alla sinnen klarvakna och undra hur världen kan fortsätta som vanligt – det känner jag igen från en annan händelse i livet. Det var när jag precis fått reda på att min pappa hade dött i en olycka.

”Hallå”, kände jag, ”min värld är i upplösning men resten av er beter er som ingenting”.

Jag ser er traska in på Systembolaget, vänta på bussen, stå och skratta med någon. Hur är det möjligt? Ser ni inte revan i universum som just uppstod? Kände ni inte hur universum rubbades några centimeter?

Sinnets dörrar står på vid gavel när man precis fått barn. Och jag inbillar mig att jag förstår varför det blir så. När våra sinnen öppnas upp blir vi mer uppmärksamma. Det ger den lilla ungen en större chans att överleva.

Vi öppnar oss så att vi blir mottagliga för barnets signaler om att det behöver mat, tröst, värme eller vad det nu kan vara. Och vi öppnar oss för kärlek.

Men att dörren står vidöppen betyder att en massa annat kan slinka in också. Som jobbiga känslor. Rentav hemska känslor. Själv har jag haft en del ångest på kvällarna den första tiden efter mina förlossningar. Ruggig ångest som rivit i kroppen. Det var nog värst sist det begav sig. Att man är dödens trött hjälper ju inte heller. Ångesten har gått över helt efter en tid, när kroppen och psyket lugnat ned sig och inte längre varit riktigt lika vidöppna.

Att precis ha fått barn är att vara skör som silkespapper. ”Som ett ägg utan äggskal”, som min mamma en gång beskrev det. Allt och inget kan få en att gråta av glädje – eller sorg eller ilska eller frustration.

Minsta lilla kommentar som man uppfattar på minsta negativa sätt kan få en att bryta ihop fullständigt. Oj, vad jag har gråtit de där första dagarna. Hur jag har tänkt:

”Jag känner igen de här gråtanfallen. Jag vet varför de kommer. Men jag kan inte hjälpa det.”

Ni som möter oss nyblivna föräldrar dessa första skälvande dagar, det är detta mentala skick vi är i då. Kan vara bra att minnas.

Visst, jag talar för mig själv! Men jag tror att det jag säger äger en viss allmängiltighet, i alla fall. Eller vad säger ni som läser?

Jag kan ännu minnas den upprivenhet och känsla av förödmjukelse – jag kände mig trampad på! – som uppstod i mötet med en barnmorska på BB när jag precis hade fött barn nummer två. Och det var ändå fem år sedan och mitt möte med barnmorskan varade i 20 minuter, typ.

För det första tog hon tag i mitt bröst och föste ihop mig och bebisen så att bebisen skulle amma. I och för sig hade hon precis bett om lov: ”Får jag?”.

Men vad svarar man i ett sådant läge, nyförlöst och orolig för om amningen ska funka? Inte svarar man nej. Man förmår inte riktigt. Och så vill man ju kanske gärna ha hjälp – jag ville ha det.

Jag minns ännu hur jobbigt det kändes efteråt att hon hade tagit på mitt bröst. För fastän jag sagt ”ja” kändes detta kasst efteråt, länge efteråt faktiskt.

Vi klickade inte, barnmorskan och jag. Jag kände inget riktigt förtroende för henne. Och att sådan person hade tagit på mina bröst när jag kände mig utsatt och skör – jag kan inte förklara, men det kändes inte ett dugg bra.

När jag påpekade för samma barnmorska att min bröstvårta såg sned ut efter amningen, som ett nytt läppstift (jag hade gått amningskurs och fått lära mig att det tydde på felaktigt tag) fick jag svaret: ”Nu ska vi inte hitta på saker här.”

Jag blev bortviftad. Och när jag av barnmorskan ombads att berätta om tidigare amningsupplevelser blev det tydligt att hon fått instruktion att ställa just den frågan – men att hon inte lyssnade på mina svar. Det jag sa gick in genom ett öra och ut genom ett annat.

Hade jag blivit tilltalad på liknande vis idag, ej nyförlöst och i hyfsad psykisk balans, hade jag nog blivit arg för stunden och tänkt ”Du är dum i huvudet”. Och så hade jag nog sett sur ut, gått därifrån och sedan inte tänkt så jättemycket mer på saken. Tror jag.

Men så blev upplevelsen alltså inte då. För jag saknade skal.

”Jag tänker aldrig mer sätta min fot på det här stället. Det borde vara kölhalning i Årstaviken som straff på sånt där bemötande”, minns jag att jag sa till min sambo när vi plockade ihop våra grejer på BB.

Och så tjöt jag som Lille Skutt (har ni sett Lille Skutts fontäntårar i filmerna?) på vägen hem. Det var på 4:ans buss som jag storgrät och jag kunde inte göra något åt det.

Barnmorskan på BB ville mig säkert inget illa. Och det slog henne säkert aldrig hur mycket hon rubbat en persons sköra jämviktsläge under en kort stund under ett arbetspass i livet. Men jag kommer förmodligen att minnas detta under resten av mitt liv, så länge minnet är intakt.

”Med stor makt följer ett stort ansvar”, som Voltaire (och Spindelmannen) sa. Vårdens folk hjälper oss massor, ni räddar liv, vi lyssnar på er och de flesta av oss hyser faktiskt en enorm respekt för er. Vi är därför känsliga för vad ni säger till oss. Och när undantagstillstånd råder är vi extra känsliga. Kom ihåg det, bara.

Det gäller anhöriga och andra också, som kan slänga ur sig kommentarer utan att fatta hur lite som krävs för att sänka en nybliven förälder. Som kommentarer om att ens mjölk kanske inte räcker till bebisen, att man ”skämmer bort” sitt barn, att man gör fel – ja, listan på saker som kan såra i ett känsligt läge är oändlig.

Ja, snart ska hjärtat och själen stå där vidöppna igen, som en ladugård i stormvind där dörrarna plötsligt flugit upp på vid gavel.

Jag ser mycket fram emot att träffa nya bebisen om några veckor. Men jag är faktiskt rätt nervös för hur jag kommer att må. Hur mycket berg- och dalbana det blir innan allt lugnar ned sig.

Känner du igen något av det jag skriver? Oavsett om du fött eller inte? Jag blir hjärtans glad om du lämnar en kommentar!

Andra föräldrafunderingar:

Kladdande vuxna och ovälkommen beröring – och vad vi kanske kan göra redan nu

Mitt första feministiska samtal med min 6-åring (och tankar kring amnings- och flaskbråk)

Amning, potta, sömn och mat – liten lägesrapport från trebarnsfamiljen

10 saker jag velat säga till mig själv innan jag fick mitt första barn

Supersjalmormor!

Om amning på babybaby.se:

Att sluta nattamma ett lite större barn

Sluta amma för att få barnet att äta mer? Nja. Så här säger experterna!

Föräldrar behöver veta mer om amning i förväg!

Mjölkstockning (och white spots)

Amningsprylar! Önskelista till blivande ammande

Amma eller pumpa på jobbet – här är dina rättigheter
Pumptips till dig som ammar och jobbar

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

Lista: De fem mest förvirrande sakerna om amning (och hur man begriper sig på dem)
Lista: 5 stressiga grejer med amning i början (lugn, det blir snart lättare!)

Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)

Video om amningsteknik (11 min)

Video on breastfeeding technique (11 min)

Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)

Bildserie: Bra position och stort tag

17 supertrick när bebisen amningsstrejkar

Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)

Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akut-tips!

 22 skäl att läsa på om amning innan du får barn

Video: Amma liggande (9 min)

Video: Den första bröstmjölken (10 min)

Mjölkstas!

Video: Handmjölkning (5 min)

Video: Bröstkompressioner (2 min)

Video: Hamburgergreppet (3 min)

Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)

Amning och ont i ryggen – mina åtta bästa tips för skönare amning

Video: Toa-amning (amning the true story, 1)

Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Amma mer och tilläggsmata mindre – här hittar du pepp och supertips

Caroline: ”Så började vi helamma igen”
Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen

Jag har fått ett fint pris, Bröstpriset 2016!

Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!

Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt
Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress   

Serie om tveksamma amningsråd:

Amma max 15 minuter per bröst – bra amningsråd?
Amma på samma bröst två gånger på raken – bra amningsråd?
Kan amning ta för mycket energi av barnet? Expert: Nej!

Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)

Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:

Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947

Norah, om att amma 1973

Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973

Kvinna har liten bebis mot sin axel, utomhus.
Foto: Elliot Foxprince.

Om mina egna erfarenheter av amning:

Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning

Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5

Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor
Varför jag ammar ett barn som inte är bebis
Video: Därför ammar jag min tvååring (2 min)
Två barn vid bröstet! Om att amma syskon i olika åldrar
Trebarnsmamman Lisen ammade på stranden: ”Ingen sa någonting”

22 thoughts on “Att få barn är att vara i undantagstillstånd”

  1. Sitter här med en tremånaders och känner igen mig supermycket. Gud så jag grät och vilken uppgivenhet och ångest jag kände ibland. Och så skämdes jag för att jag grät för ”det hade ju faktiskt gått bra” och ”våra problem med amningen är ingenting i jämförelse med hen och hen”. Tack och lov jämnar det ju till sig men jag känner mig fortfarande skör. Stort lycka till och tack för en toppenblogg. Hade tänkt skriva nån dag och tacka för all hjälp jag fått med amningen från din blogg men det får komma här istället pga har sällan tid/två armar lediga 😊 TACK TACK TACK!

  2. Jag sitter här höggravid med första barnet och försöker förbereda mig så gott det går inför föräldraskapet. Jag är så glad att jag snubblade över din blogg!

    Så fint inlägg, så öppet! Och så sätter det fingret på en orospunkt för mig, att jag inte ska få eller få ”felaktig” hjälp med amningen när jag är som skörast. Jag blev inte mer orolig av inlägget, så du har inte skrämt upp mig :), bara påmint om att skörheten är normal och att jag och barnets pappa måste slå vakt om våra gränser den första tiden!

    Vi måste prata om dem nu, och jag är så glad att vi redan satt ned foten till nära och kära som helst skulle vilja hälsa på innan moderkakan är ute.

    1. Grattis till bebisen som kommer snart! Och mitt varmaste tack för din kommentar!
      Att värna om sina egna gränser den första tiden är nog en jättebra idé. Sen får man känna efter hur mycket man orkar umgås och släppa in andra.
      Det finns jättebra hjälp att få kring amningen även OM de på förlossning och BB inte skulle hjälpa en till 100 procent. På grund av kunskapsbrist, tidsbrist eller vad det nu kan vara i så fall (och man kan få jättebra hjälp också!). Men det har du kanske redan koll på? Det finns amningsmottagningar och Amningshjälpen inte minst. Om du är intresserad av läsning finns en del här på bloggen om den första tidens amning, inklusive konkreta tips och tips om var man får hjälp.
      Lycka till med allt! Och välkommen tillbaka hit när du vill! 🙂
      /Lisen

      1. Tack! Din blogg är bokmärkt sedan tidigare, tycker både dina inlägg och filmer är givande även om bebis inte är här än, och jag har fått lite kontaktinformation från mödravården vart jag kan vända mig med frågor. Jag vet att resurserna finns, det gäller bara att komma ihåg det om det skulle behövas.

  3. Underbart skrivet, jag gråter och minns precis trots att det var flera år sen jag själv var i just detta sköra tillstånd som du beskriver. Tycker det syns på bilderna också, det förundrade uttrycket som du har känner jag igen från de första fotona efter att jag födde barn. Och vilken bra påminnelse till alla som möter nyblivna föräldrar. Tack och lycka till!

  4. Jag känner så väl igen mig. Exakt det där undantagstlllståndet upplevde jag med mitt första barn när hon föddes för ett år sedan. Jag hade haft en väldigt utdragen och smärtsam förlossning, jag var ensam eftersom pappan befann sig i ett annat land i väntan på uppehållstillstånd och jag hade trots att min dotter definitivt fick i sig mjölk, väldigt ont när jag ammade. Det hade visserligen med hennes korta tungband att göra skulle det visa sig, men skulle inte bli bättre förrän de klippte tungbandet för andra gången mer än två månader senare.
    Jag hade inte förmågan att berätta att jag haft en traumatisk och oerhört otrygg förlossning för barnmorskan som ställde de rutinmässiga frågorna på BB. Men jag började gråta när jag berättade att allt var bra… När hon kom in i mitt rum för andra gången utan att vänta på svar så hade jag precis duschat och minns att jag skämdes över mina bröst som var fulla av blåmärken efter bebisens starka tag för att få i sig mat. Flera sköterskor berömde det där taget, amningen var perfekt för det ”såg så bra ut”. Men det kändes inte perfekt, jag visste att nåt var fel. Trots den magiska timmen efter förlossningen då bebisen kröp upp till mitt bröst och började suga så fint. Trots alla stunder då hon blivit mätt och somnat vid mitt bröst.
    En handlingsförlamning var nog det jag kände. Som när jag ville vara duktig bara någon vecka efter födsel, likadan som vanligt (fast med en liten bebis då), att jag skämdes för att jag lät mig tas om hand av andra människor. Skämdes över att vilja stänga in mig i sovrummet med min nyfödda dotter, vara i stunden. Som om det inte vore det naturligaste i världen?

    1. Åh, tack för din kommentar! Och vad jobbigt det låter. Med första barnet var jag också ensam en lång period under det första året – min nuvarande sambo var också utomlands, i väntan på svenskt uppehållstillstånd. Det var tufft att vara så ensam, väldigt tufft. Jag var nog bra nära att halka ned i en depression där, ett tag. Många kvällar grät jag bara – och bebisen grät ikapp med mig.
      Om jag får fråga: Fungerade amningen till slut efter det andra tungbandsklippet? /Lisen

      1. Amningen fungerade helt perfekt efter andra klippet! Jag fick stöd av Amningshjälpen då BB tyvärr inte riktigt såg något problem. Inte heller den barnläkare jag senare gick till, men jag gav mig inte förrän jag fått en remiss, trots sura miner och nedlåtande behandling av nämnda läkare. Fick tid på öron-näsa-halsklinik där klippet gjordes på en sekund och efter det har det inte varit något problem. Jag har så gärna velat amma och stått fast vid det, och mycket har jag nog att tacka din blogg för, som jag hittade i början av graviditeten då jag började läsa på om amning. Jag har skrivit om det här på din Facebook vid ett tidigare tillfälle, hur jag uppskattar bloggen och jag hoppas att alla som vill amma förser sig med så bra information!

  5. Så fint skrivet, som alltid! Det jag kände de allra första dygnen var att ingenting annat än hon betydde något. Det var som att någon ställt in en strålkastare på henne och att allt annat runt omkring bara försvann, helt tappade betydelse. Jag satt bara och tittade på henne, förundrad över att hon fanns. Och som du säger, en öppenhet för alla intryck, framför allt känslor. Och skörheten. Den värsta skörheten gick över efter kanske fyra-fem veckor, och efter två månader började jag landa i känslan av att vara förälder och föräldraledig. Men fortfarande nu, när hon är nästan fem månader, finns skörheten av att vara förälder kvar. Som förstagångsförälder är ju allt nytt, och man har ingenting att förhålla sig till, förutom det som andra skriver och berättar. Det är lätt att tippa över. Men man har i alla fall lite stabilitet nu, som man ju inte hade i början.

    1. Tack! 🙂
      Och tack för att du berättade detta. Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver om att vara förstagångsförälder! Att det tar tid att landa och känna fast mark under fötterna i den nya rollen.
      Tack, igen, för att du lämnade en kommentar! För mig personligen känns det skönt att veta att det inte bara är jag som varit skör i det här skedet i livet.

  6. Känner igen så mycket! Jag kommer ihåg när jag träffade folk som också hade (äldre) barn att jag inte kunde fatta att de bara fortsatte med sina liv precis som att de inte skulle tänka på förlossningen vareviga minut varje dag. Att de inte ville prata om att vara föräldrar hela tiden. Det tyckte jag var väldigt konstigt. Jag minns inte riktigt hur jag mådde de första dagarna (men jag grät hela vägen hem från BB för jag hade så mycket känslor som ville ut) för efter en vecka var mitt barn konstant missnöjt så då gick all energi åt till att försöka hålla henne nöjd. Jag hoppas det blir annorlunda med nästa barn.

  7. Snubblade in här och läste detta inlägg och oj vad jag känner igen mig!! Alla som jobbar med nyförlösta borde läsa detta. Jag fick PTSD efter min första förlossning, som jag nu drygt fyra år senare fortfarande jobbar med trots att jag träffar en terapeut en gång i veckan. Min sjukdom hade troligen kunnat undvikas med bättre bemötande, förståelse och respekt. Så oj vad jag känner igen mig!!

  8. Vacker text om första tiden — jag känner igen skörheten. Minns när det var dags att åka hem och jag och lillan väntade på pappan som skulle köra bilen till entrén. Såg på henne hela tiden när hon låg i babyskydded med bilspännen om kroppen och jag ville bara lyfta upp henne och hålla henne nära men det kunde jag inte göra just då för vi skulle ju åka bil. Det var sent i november, klockan hade hunnit bli 22:30 och jag var irriterad på sambon att det dröjde så (krångel med installation av babyskydd). Hon kom 3,5 veckor för tidigt och vi hade inte hunnit förbereda det praktiska som t.ex. babyskydd i bil. Nu stod jag där och sneglade ut mot gatan utanför entrén där två tjejer stod och rökte, jag flyttade oss bort från entrén för det luktade cigarettrök och jag minns att jag drabbades av en stark oro av vad som kunde ske därute i världen, utanför vår babybubbla. Under hela bilresan hem grät jag, orolig för lilltjejens mående, orimligt arg på sambon för att det var så sent – men framför allt överväldigad av all kärlek jag kände för vår bebis som satt där bredvid mig i bilen. Min baby blues handlade framför allt om oro över lilltjejens välbefinnande. Nu är hon 5 månader och det är så fint att få ta del av hennes resa att upptäcka världen. Första tiden och även tiden som följer är verkligen en stark upplevelse — tack för att du delar med dig.

  9. Sitter här mitt i natten med min 4 månaders och läser ditt inlägg. Det berörde mig väldigt djup! Så bra skrivet!! Du har kunnat sätta ord på det som en annan inte kunnat, men känslan har ändå varit där. Tack!
    Kommer ihåg tiden o den var så jobbigt, Så ångestladdad! Har några incidenter med bm på BB också som kommer förfölja en resten av livet. OM dem bara kunde förstå hur mycket dem kan hjälpa eller skälpa en människa i det läget.. Så skön läsning, även om den tar tankarna och sinnet tillbaka till de första, så omtumlande, veckorna som mamma!
    Men känns nyttigt att gå igenom det igen i sitt stilla sinne. Annars är det nog en tid, som.iaf en annan, gärna förtränger!

    Älskar din blogg, så underbar läsning och tips.

    1. Tack! 🙂
      Du har nog helt rätt i att många vill förtränga och glömma bort hur jobbig den första tiden är. Det har nog jag också gjort, lite grann. Men nu smyger sig allt på igen.
      Tack för din kommentar och för att du delade med dig! 🙂 ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *