Att läka amningssorg genom att bära barn

AMNING OCH KÄNSLOR. När jag började bära mitt barn mycket i bärsjal lindrades sorgen och stressen över att amningen varje dag gick lite mer åt skogen. När amningen upphörde, tidigare än jag hade velat, blev det dagliga bärandet av mitt barn det som fick sorgen över amningen att läka. Det vill jag berätta om här.

Detta var för mig väldigt otippat, lite en av dold skatt som plötsligt uppenbarade sig. Och jag vill försöka förklara hur det var. Kanske kan detta vara till någon liten hjälp för någon annan som nu är i liknande sits som jag var i då. Jag vet inte, men jag chansar.

Med vårt första barn fungerade amningen inte alls bra. Det gick utför från första stund med den helamning som jag hade längtat efter.

Min mamma är en av dem som på grund av kassa amningsråd inte kunnat amma. På 1970-talet försökte hon amma mig och min bror. Hennes osäkerhet, omedvetet överförd, bar jag med mig när jag skulle få barn. Jag tvivlade på att min kropp kunde producera tillräckligt med mjölk eftersom mamma hade upplevt det för egen del. Det ställde till det för mig. Ingen hade förberett mig och min sambo inför amningen på något vettigt sätt. Stödet från vården efter födseln var inte heller mycket att hurra för.

Jag drömde om amningen inte för bröstmjölkens särskilda molekylära sammansättnings skull, utan för närheten. För att det verkade supermysigt. Och för att amning tycktes kunna utlova en fin kontakt mellan mig och den där lilla ungen som snart skulle ut.

Men det blev alltså ingen vidare bra start på amningen. Jag kämpade tappert i flera månader med att få upp mjölkproduktionen, men varje dag gick det bara lite mer åt fel håll. Ju mer amningen försvann framför mina ögon, desto ledsnare blev jag.

Man kämpade på så gott man kunde.

Att bebisen tycktes vara en ”kortsovare” underlättade inte tillvaron. Hon sov i långa sjok på natten, men på dagen sov hon i max en halvtimme i stöten.

Det spelade ingen roll om jag tog ut henne i barnvagnen, det var samma där. Varje gång hon vaknade syntes det att hon hade behövt sova mer. Hon såg fortfarande trött ut, moloken. Hon kunde vara någorlunda nöjd i någon kvart efter en av dessa powernaps, men sedan brukade det följa flera timmar av eskalerande trötthet, gråt och gnäll.

Amningen på kvällen kändes rentav omöjlig. Många gånger fäktade och gnällde eller skrek bebisen när jag erbjöd bröstet. En bov i dramat var nog att hon hade börjat föredra det omedelbara flödet i flaskan och blev frustrerad när hon var tvungen att ”tutta igång” mjölken i bröstet. Det tar ju ofta en stunds sugande innan mjölken sätter igång att flöda i bröstet, det är så det funkar fysiologiskt.

Även när jag ”gav upp” och gav flaskan direkt kunde kvällarna vara fyllda av gnäll och gråt.

Ingen hade sagt till mig att ett sådant här bebisbeteende faktiskt är rätt vanligt på kvällarna under de första månaderna.

Ingen hade sagt ett ljud om att man kan behöva gå runt och vagga barnet i famnen och låta barnet ta bröstet under tiden man rör sig, att amningen oftast funkar bättre då om barnet är oroligt. Att en trött nyfödd som är svårtröstad och svårammad på kvällen – det är ofta värst på kvällarna – kan behöva sövas och få sova en stund innan bröstet åter kan accepteras utan knot.

De sista två månaderna av vår amning var det nästan bara ersättning i flaskan och någon enstaka amning per dygn. Vid cirka fem månader, tror jag, la jag ner amningen helt. Det märktes inte ens i brösten när jag slutade amma.

Det är självklart inget fel med vare sig flaska eller ersättning. Men det var inte så här jag hade velat ha det.

Tillbaka till mitt kämpande med amningen – och till kortsovar-bebisen. Hon var svårsövd i såväl barnvagn som säng och famn.

Under de två första veckorna sov lillan i flera timmar i sträck i bärsjalen när vi var utomhus. Men efter de första veckorna blev lurarna även i bärsjalen korta. Max en halvtimme, sällan längre.

Och amningen blev samtidigt bara svårare. Det blev mer och mer flaska och ersättning eftersom bebisen allt oftare tycktes vägra bröstet när jag försökte amma. Ett trick hade jag dock upptäckt, som kunde underlätta:

Om jag var hemma när lillan vaknade från en av sina korta lurar fiskade jag upp henne i samma stund som hon vaknade. Jag hade upptäckt det som erfarna föräldrar som ammat känner till, nämligen att det är lättare att amma en alldeles nyvaken bebis.

De gånger jag lyckades med ”tricket” — vissa dagar kunde jag få till det — kunde vi få en lång och mysig amningsstund, bebisen och jag. Hade jag tur kunde lillan somna efter amningen, vakna efter någon halvtimme, amma lite till och somna om igen.

Efter ett par timmar vid bröstet på detta vis kunde hon vakna till slut med de piggaste ögon titta upp mot mig med ett oemotståndligt bebisleende. Efter detta kunde hon vara rätt nöjd med livet i flera timmar. Jag njöt så av dessa stunder.

Men alltför ofta var det mycket missnöje på dagarna och särskilt kvällarna. Bebisen var trött, fäktade vid bröstet, gnällde – och jag var jätteledsen över allting. Det var rätt knäckande att mötas av skrik när jag bara ville vara nära och få mata och trösta.

Många dagar var bebisen mer eller mindre missnöjd hela dagen och kvällen. Hon kanske inte gnällde och grät konstant, men hon var inte riktigt glad heller.

Ibland blev jag arg på lillan. ”Varför gör du så här mot mig?” undslapp det mig någon gång. Jag kanske bara tänkte de orden, jag kanske sa dem rakt ut. Jag minns inte riktigt.

Varför kan du inte bara sova sött i ett par timmar på förmiddagen och ett par timmar på eftermiddagen som alla andra bebisar? Så tänkte jag.

Känslan, som jag visste var både ologisk och orättvis, var att mitt barn trilskades med mig. Och att jag inte dög. Även om jag visste med huvudet att bebisen inte ville mig något ont, inte ville jäklas.

Jag bara fortfarande en del i bärsjal, för att det var mysigt. Ofta somnade lillan i sjalen också. Tyvärr fick jag inte tricket att amma en nyvaken bebis att funka med bärsjalen. När jag väl hade lyckats krångla ut henne ur sjalen hade tidståget liksom redan gått och stökandet vid amning åter ett faktum.

Jag hade inte fått kläm på amning i bärsjal då. Tyvärr! Det hade underlättat väldigt. Lillans yngre syskon, som båda har helammats, har med stor framgång ammats i sjalen under ”strulkvällar” och ”strulperioder”.

Någon kanske undrar, apropå mitt kämpande med amningen av det första barnet, varför jag envisades så förtvivlat. Varför gav jag inte min dotter flaskan istället om allt nu var så jobbigt?

Visst fick hon flaska, många gånger per dag. Jag såg ingen ondska i den, det var inte så. Men amningen var viktig för mig. Och blev bara viktigare, ju mer den strulade. Jag ville så förtvivlat gärna kunna amma lite mer. Helamning i detta läge kändes som en omöjlighet men jag ville åtminstone kunna amma delvis ett tag till. Jag var inte redo för ett avslut, bara ett par månader efter att lillan kommit till världen.

Min sambo var i sitt hemland och väntade på svenskt uppehållstillstånd. Jag grät på kvällarna för att jag var trött, för att varje dag kändes som att bestiga ett berg. För att jag inte kunde amma, inte kunde trösta, inte kunde få mitt barn att somna.

Många dagar kändes livet inte särskilt roligt.

Sedan hände en grej som förändrade livet. Det låter klyschigt, men så var det. Det var kväll. Jag googlade på ”missnöje bebis kvällstid” och ”evening fussy baby” och hamnade på Dr Sears sida.

Denna webbsida talade inte om att jag skulle låta min bebis skrika i vagn eller säng till dess att hon fattade att hon skulle somna och sova länge. Det fanns nämligen gott om sajter som förordade det och jag hade i något desperat ögonblick börjat lyssna lite på det budskapet.

Den text jag fann hos Dr Sears talade ett helt annat språk: Är bebisen ledsen på kvällen, överös den med närhet under hela dagen. Bär bebisen i bärsjal, helst minst tre timmar totalt varje dag. Ha bebisen i bärsjalen när du lagar mat, när du är ute och går, bär så mycket du kan. Det minskar kvällsgråten hos många barn, stod det.

Okej, det är väl bara att skrida till verket, tänkte jag. Och se om det hjälper något alls mot sömnbrist och kvällsoro hos bebis och allmän desperation hos mor.

Jag införde en tretimmarsregim redan nästa dag: En promenad på förmiddagen, en på eftermiddagen. Minst en och en halv timmes ”sjaltid” vardera. Skita i vagnen helt för tillfället. Se till att bebisen är någorlunda mätt innan vi ger oss ut. Ha en färdiggjord flaska med bröstmjölk eller ersättning i en stor ficka, ryggsäck eller magväska, för att slippa stress.

Första dagen med bebis i bärsjal ute på stan fick jag sällskap av min kompis Maria. Vi vandrade på en tvärgata till Hornsgatan i vårvärmen. Jag hade en stor jacka som kunde dras över både mig och lillan så att bara hennes huvud stack upp.

Lillan somnade gott i den mysiga sjalen, som vanligt. Och så vaknade hon efter de där 30 minuterna som hennes inre väckarklocka var inställd på. Jag bara fortsatte att gå och prata med min kompis.

Och då upptäckte jag det magiska tricket: Inte stanna. När jag bara fortsatte att gå, raskt, somnade lillan om. Det tog faktiskt inte många minuter och hon gav inte ifrån sig ett pip under tiden. När hon väl somnat om sov hon jättelänge, i säkert en och en halv timme. Efter det vaknade hon och var glad som få. Vilken grej.

Så här gjorde jag sedan varje dag. En lång sövande promenad på förmiddagen — inte stanna, bara gå — och en på eftermiddagen.

Stod jag vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe och bebisen började orma sig inne i sjalen och hotade att vakna — ja, då hoppade jag upp och ned på stället till dess att ljuset slog om och jag kunde traska vidare. Ibland när lillan kommit till sitt första uppvaknande höll jag upp en scarf som en skärm bredvid henne så att hon inte kunde kolla på allt spännande runtomkring. Då somnade hon i regel snabbt om, utan ett ljud.

Mark my words, stå aldrig still i tidsskarven. Inte om din bebis är tidsinställd, som min var.

Bebis med mormor.

Jag fick inte sova när bebisen sov, som alla hade rått mig att göra. Men det kvittade. Jag hade en bebis som inte grät längre, vare sig före eller efter sömnen och knappt överhuvudtaget, faktiskt. Bara det är ju värt en miljon i ett sådant läge.

Kvällarna blev genast lugna och rofyllda, precis som doktorn på nätet lovat. Och jag fick starka ben, stark rygg, god kondition och slutade att känna mig deppig.

Bärsjalspromenaderna hjälpte inte amningen i sig. Eller stjälpte den. Den höll på att rinna mig ur händerna oavsett. Det blev mindre och mindre mjölk i brösten och nästan bara ersättning i flaskan.

Hade detta varit nu, med det som jag vet nu, hade jag sannolikt kunnat vända utvecklingen. Men jag visste inget då och hade ont om stöd. Vi hade ändå lite amning kvar ett tag, någon gång på natten, ibland på tidiga morgontimmarna. På dagarna blev det oftast flaska och ersättning på språng i bärsjalen. Det var smidigt och mysigt det med.

Nej, det fina i det hela var det här: De inte så trevliga känslor som jag hade känt – sorgen över amningen, en ologisk irritation mot barnet, skuldkänslor för att jag kände en irritation mot barnet, en deppig känsla av att inte kunna trösta mitt barn – de känslorna fick stadigt ge vika när betydligt ljusare erfarenheter började prägla mina dagar med lillan:

Den lyckliga sången i mitt hjärta när min bebis snusade sött mot mitt bröst i bärsjalen, hennes stora leende varje gång hon vaknade och somnade där. Känslan av att kunna fånga mitt barns varenda signal innan hon var tvungen att höja rösten, att ha en direktkanal för kommunikation. Den ro som infann sig på kvällarna. Lugnet när jag visste hur lätt jag kunde trösta.

Och ju mer jag bar, desto mer ville jag bära. Från att ha svurit över att lillan knappt ville sova i vagnen kändes det plötsligt konstigt att lägga henne ifrån mig. Som att hon fattades mig på något sätt när hon inte var på mig. Perspektivet hade kullkastats: Att ha lillan tätt inpå mig blev normaltillståndet, inte undantagstillståndet. Jag började sova närmare henne på natten också.

Glädjen i all denna nya närhet, denna otippade glädje som jag verkligen inte hade förutsett, tog udden av min sorg över amningen.

För var dag som lillan och jag var ute på våra vandringar gjorde det lite mindre att amningen höll på gå åt fanders. Det fanns andra sätt att mötas på och få den där innerliga närheten och kontakten.

Allt blev bara lättare när sjalen väl var daglig rutin. Jag upptäckte fler söva-med-sjal-trick: Stå och vagga inomhus i mörkret med neddragen rullgardin, guppa på pilatesboll. Jag började söva lillan för natten i sjalen också och lägga ned henne i sängen när hon hade somnat. Nattningarna blev med ens rofyllda procedurer.

Jag säger för guds skull inte att folk som bär sina barn i bärsjal älskar sina barn mer. Men för mig fick kärleken till mitt barn plötsligt fritt spelrum när jag började bära henne mycket varje dag i bärsjalen. För varje steg med en nöjd bebis vid mitt bröst – ett bröst som hon uppenbarligen gillade! – ute på stadens gator skrev jag över en jobbig berättelse med en ny och ljusare berättelse.

Med bärsjalen till min hjälp hittade jag sätt att skapa en fin samvaro och kontakt mellan mig och min förstfödda när tillvaron var tuff. Det är jag så innerligt glad för.

Är det någon som på minsta vis känner igen sig i det jag skriver? Jag blir mycket glad för kommentarer på denna text i så fall! Ni är varmt välkomna att delge mig tankar kring detta även om ni inte känner igen er personligen, såklart.

Vi bär fortfarande barnen i bärsjal och bärsele till som tätt, trots att det minsta barnet hunnit bli två år nu. Det är så praktiskt och mysigt. Kolla gärna på länkarna nedan, där finns massor av tips om både amning och bärande, även om båda saker i skön kombination.

Här nedan finns också flera texter om när bebisen kinkar och ”amningsstrejkar” och/eller är ledsen på kvällen, så kallad kvällsoro.

Att jag slet så med amningen i början, vill jag tillägga här på slutet, hängde inte ihop med att jag upplevde någon amningspress från vårdens sida. Jag kämpade så länge med amningen för att den kändes väldigt viktig just för mig. Nä, jag tyckte att det faktiskt var tomt på snack om amning överhuvudtaget, både i mödrahälsovården och i barnhälsovården. Och lika tomt på handfast hjälp.

Lästips:

Om mina egna erfarenheter av amning:

Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning

Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5

Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor

Därför ammar jag ett barn som inte är bebis

Mer om amning på babybaby.se:

Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)

Video om amningsteknik (11 min)

Video on breastfeeding technique (11 min)

Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)

Bildserie: Bra position och stort tag

17 supertrick när bebisen amningsstrejkar

Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)

Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akuta tips!

 22 skäl att läsa på om amning innan du får barn

Video: Amma liggande (9 min)

Video: Den första bröstmjölken (10 min)

Mjölkstas!

Video: Handmjölkning (5 min)

Video: Bröstkompressioner (2 min)

Video: Hamburgergreppet (3 min)

Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)

Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Caroline: ”Så började vi helamma igen”

Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen

Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!

Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)

Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:

Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947

Norah, om att amma 1973

Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973

Om bebisar och sömn:

Video: Bebis sover bäst nära mig (2 min)
Video: Pilatesbolltricket! (3 min)
Sova med bebisen bra för amningen
Lista: Mina bästa söva barn-tips
Video: Söv bebis och få disken gjord på 4 minuter
Brev till Socialstyrelsen
Svar från Socialstyrelsen
Därför bär jag barn (egentligen)

Om amning i bärsele och bärsjal:

Allmänt:
Se hit! Så ammar du i bärsele och bärsjal
Video: Vardagstips vid amning i bärsjal och bärsele (3 min)

Trikåsjal, knyta/amma:
Video: Amma i trikåsjal (8 min)
Video: Knyta trikåsjal (6 min)
Bildserie: Knyta trikåsjal
Bildserie: Amma i trikåsjal

Vävd sjal, knyta/amma:
Video: Knyta och amma i vävd bärsjal (12 min)
Bildserie: Amma i vävd bärsjal
Video: Amma liten bebis i vävd bärsjal (6 min)

Vävd sjal + trikåsjal, amma:
Video: Amma bebis upprätt i bärsjal – och vad du gör när bebisen somnat (11 min)

Bärsele, använda/amma:
Video: Amma liten bebis i bärsele, inomhus och utomhus (10 min)
Bildserie: Amma i bärsele
Video: Amma i bärsele (4 min)
Video: Amning i sele vid amningsstrul (del 1)

Video: Amning i sele vid amningsstrul (del 2)
Video: En vanlig morgon (med sele, amning och ungar)
Video: Amma i bärsele i snö och kyla (3 min)

Ringsjal, amma:
Video: Amning i ringsjal (10 min)

Om att bära i bärsjal och bärsele:

11 bästa skälen att bära ditt barn på ryggen i bärsele och bärsjal

20 skäl att bära en nyfödd

Våga sjala redan på BB!

Bära barn i sommar? Här är 10 heta tips

Bildextra: Bära bebis i många minusgrader

17 tips när du bär bebis i vinterkylan (och några amningstips)

Bildserie: Träna med bebis på magen!

Video: Bära barn på hösten i bärskydd (3 min)

Video: Flytta sovande barn från mage till rygg i bärsele (4 min)

Video: Fyra sätt att få upp barn i bärsele på ryggen (9 min)

Video: Ta ner barn från bärsele på ryggen (1 min)

Bildbomb: Barn i bärsjal
Bärsele eller bärsjal?
Varför bära barn?

20 reaktion på “Att läka amningssorg genom att bära barn”

  1. Jag känner igen mig så mycket i så mycket av det du skriver. Och tack vare din blogg och Amningshjälpens stöd lyckades jag vända den negativa amningen som höll på att gå åt pipsvängen så att den istället håller än, då jag ammar min 20-månaders ett par gånger per dygn, fortfarande ❤

  2. Alltså. TACK! <3
    Du sätter liksom ord på hela min upplevelse av de första fyra-fem månaderna som började 10/7 förra året när min förstfödde kom till världen. Vi hade inte svårt att söva honom (så länge han var i våra famnar) men vi hade honom otröstlig på grund av kolik istället. Amningen fungerade inte alls. Efter två veckor började vi ge ersättning och jag delammade faktiskt tills 7-månadersdagen. Det hade inte gått utan bärandet. MEN det jag tackar dig för som du sätter ord på är helt enkelt att jag har sett bärandet som hjälp till honom – han behövde närhet för ond mage eller för att han bara behövde det rent allmänt (världens mysigaste kille än idag). Jag har aldrig tänkt att bärandet har hjälpt mig också i bearbetningen av "misslyckad" amning. Jag har sett bärandet som mysigt och beroendeframkallande men jag har inte insett den mer psykologiska aspekten av det. Så TACK för att du gör mig medveten om det, nu kan jag lättare släppa den tiden tror jag (detta hjälpte mer än samtalet hos kuratorn). Sonen är drygt 9 månader och bärs fortfarande dagligen av mig och/eller pappan. Nu sitter jag här med ryggont sedan i torsdags och utan bärande och med tårarna rinnandes över ditt inlägg <3

    1. Åh. Tack! 🙂
      Tack för dina rader. Det låter urjobbigt med kolik, det har vi tack och lov besparats (förutom det ”vanliga” magtjorvandet som många bebisar får en släng av i början).
      Men det verkar som om en del av våra erfarenheter liknar varandra ändå och jag tackar dig varmt för ditt svar!

  3. Hej!

    Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta! I maj -16 föddes min son. Amningen var ett problem redan på BB. Sköterskorna koppmatade min son med ersättning samtidigt som jag gråtande försökte pumpa ut några ynka droppar. Han fick inget bra tag alls. Vi åkte hem efter två dagar med hjälpligt fungerande amning på det ena bröstet. 8 dagar senare blev jag inlagd på gyn med antibiotika intravenöst pga mjölkstockning och en tjock sårskorpa som täckte hela bröstvårtan. Det var horribelt! Och jag grät och grät och grät och googlade.

    Efter några veckor hittade jag hit och jag tittade igenom alla dina filmer. Det fick allt att vända. Sedan dess har varken jag eller sonen haft problem. Vi helammade till 7 månader och nu vid 10,5 avslutade vi amningen helt. Något motvilligt från min sida, men det behövde göras pga personliga omständigheter.

    Jag tror inte att vi hade fått det att fungera utan din blogg!

    Kram

    1. Hej! Stort tack för din kommentar! Vilken tuff start ni fick, men skönt att ni hamnade på banan sedan.
      Tusen tack för jättefin återkoppling, det värmer (och peppar) verkligen! 🙂

  4. Tack för ditt inlägg <3

    Det där med sömnen låter precis som vår historia… bara det att det var din blogg jag hittade 🙂

    Min man älskar också att bära. Och lilltjejen älskar det mest av allt! Tyvärr är majoriteten av den äldre generationen (för oss 40-50-åringarna) vääldigt skeptiska. Tycker vi borde lära henne att sova i vagnen. När den står stilla…

    Alltså om hon skriker under hela promenaden och man nästan springer hem för man konstaterade att nej, hon somnade inte och jag är världens sämsta förälder… och vad är egentid när allt man vill är att tjejen ska vara glad?

    Det finns inte heller något väder som passar sjalpromenader… det är för varmt, för kallt, regnigt, blåsigt… och vi måste ju orka, hon blir ju bara tyngre. Ja, deras rädsla för sjalen är lika stor som min rädsla för vagnen.

    Tur att var och en hittar det som passar dem bäst! Och man skall inte ta emot kritik, utan lita på sin intuition, för var och en känner sina barn bäst 🙂

    1. Tack för din kommentar! 🙂
      Ja, jag känner igen lite av de där invändningarna, även om jag tack och lov inte fått så hemskt mycket av dem (tillräckligt, dock, för att tvivla på mig själv i början av föräldratiden).
      Jag vet inte om det finns någon sådan text på svenska, annars skulle jag spontant vilja skriva ett blogginlägg med de invändningarna du nämner – plus några till – och presentera bra motargument. Nåt som man kan sätta upp på kylskåpet hos klagande släktingar, typ :-).
      Varmt tack, igen, för din kommentar!

  5. <3 så fint och ärligt skrivet. Gripande. Trots att amningen funkade för oss hade vi andra ptoblem, så den stressen känner jag igen. Oron. Jag njuter mer idag när hon är ett än när hon var bebis. Allt var så skrämmande då. Önskar också de vänner med sovvägtande bebisar vågade testa sjal… tror det kunde göra skillnad, men det är deras förlust. (Dvs när man provat allt, men inte sjal för det är så "hippie"…hmm..)

    1. Hej! Varmt tack för dina rader!
      Ja, runt ett år är en så himla mysig tid! Vi själva fortsatte länge att gå härliga bärsjalspromenader för att söva, säkert upp till ett och ett halvt år, i alla fall. Bärandet blev bara skojigare med tiden, tyckte jag. När barnet inte var pyttebebis längre kunde vi båda snacka och peka på grejer ha roliga konversationer om saker som vi såg och hörde ur samma vinkel. Jag upplevde att barnet vågade ta kontakt med okända på stan på ett tryggt sätt från sjalen också, det var kul.

  6. Jag läser mig genom din blogg och blir aldeless tårögd. Tack att du sätta ord på allt som du har upplevd och dela med dig detta. Jag är helt övertygad att det betyder oerhört mycket för så många.
    Jag hade en jättejobbig tid med första barnet. Tror nog att jag hade en depression, men lyckdes hålla fasaden bra….tills han var ett år i alla fall. Sedan fick jag hjäp.
    Amningen fungerade dock, men bara eftersom min svägerska sa att om jag vill läsa en bok under graviditeten, så ska det vara amnimngsboken. Det rådet har jag varit oerört tacksam för. Annars hade det inte fungerat alls, tror jag. Amning, bära, samsovning, det går ju hand in hand.
    Min son var en klängapa, han levde på oss hela första halvåret. Han kunde inte ens ligga bredvid mig på natten, han skulle ligga på min mage. Vagga – nej, babygym – nej, babysitter – nej, vagn(förstås) – nej. Som tur hade jag redan bestämt mig innan att jag skulle bära honom, så bärdon fanns från dag 1, men att de skulle vara absolut överlevnadsviktiga hade jag ju inte räknad med över huvud taget.
    Eftersom jag kände mig så osäker i min mammaroll blev bäradet ett väldigt bra sätt att bygga upp självförtroende. Jag kan lugna barnet! Jag kan få ungen att somna! Jag kan gå på promenader och samtala eller läsa en bok medan jag vandra runt och runt i trädgården – jag läste ganska många böcker ( det var en solig sommar för 8 år sedan). För visst funkade amningen, han sög bra och jag hade gott om mjölk, men jag upplevde inte amningstillfällen som mysiga. De blev först mysiga när jag mådde bättre.
    Nu har jag fått en bebis till – och hon är inte lika beroende av hudkontakt och ibland tänker jag att jag ska inte slarva med bärandet bara för att hon kan ligga i vagnen/vaggan etc! För det är så bra och är ett sådant fint sätt att omgås med sitt barn.
    Så tack och tack och tack igen för det du gör här!

    1. Åh, vad jag önskar att bärandet nådde ut till fler. Det är ju många som inte är på topp den första tiden, stressade och ledsna.
      Alla bebisar är inte likadana, som du skriver. Men många vill bli burna och vara klängapor stora delar av dygnet. Det tror jag att blivande föräldrar generellt inte förbereds på särskilt väl. Jag var verkligen inte förberedd på det. Hade jag vetat om det i förväg hade allt nog blivit lättare, både för mig och barnet.
      Vilket bra råd från svägerskan du fick! 🙂
      Varmt tack för din uppskattande och peppande kommentar och tack för att du delar med dig av DIN story!

  7. Jag förstår inte hur du orkar skriva så mycket med alla kids men är oerhört tacksam för din blogg och texter! Åtskilliga timmar har jag spenderat lusläsande på nätet om amning och bärande de senaste elva månaderna menhos dig har jag fått de svar och den pepp jag saknat när livet kört ihop sig❤️ Bebis har vägrat vagn och bärandet blev en överlevnadsstrategi för att klara vardagen med en partner som fastnade i en förlossningsdepression och vägen till hjälpen har varit krokig. Stort tack för att du inspirerar andra att vågaa gå sin egen väg inte bara genom tyckande utan även med fakta. Är så tacksam för dina erfarenheter och att du bjuder på bilder och berättelser från dig och din familj? Tipset om pilatesboll vid läggning har varit grymt och dina videor har gjort mitt liv betydligt lättare då jag fått den hjälp jag saknat från vård, BVC och familj och vänner somförsökt stötta men inte haft den kunskap du har så stort cred till dig att du orkar dela med dig❤️❤️

    1. Tackar så väldigt mycket för den otroligt värmande och peppande kommentaren om mitt bloggande :-).
      Jag fattar faktiskt inte själv hur jag hunnit med att skriva så mycket, haha. Men det är så roligt att jag inte har kunnat låta bli.
      Tack för att du delar med dig om hur bärandet har hjälpt även dig och roligt att några av mina tips kommit till användning. Jag hoppas att din partner mår bra, eller i alla fall bättre. Jag håller på att starta en podd och tänkte ta upp detta med förlossningsdepression så småningom. Det är ett ämne som känns närliggande mig också. Även om jag väl aldrig trillade ända ner i djupet så var jag där och nosade ett tag, tror jag (det som jag beskriver i den här texten).
      Tack, igen, för din kommentar!

  8. Fantastiskt rörd och igenkännandet är så stort! Tack tack tack för att du sätter ord på så mkt viktigt!

  9. Älskar din blogg både om att bära och om amning. Har nyligen fått mitt tredje barn och blir mer och mer frälst att bära. Så han sitter i sjal väldigt stor del av dagen. Med resultat ett barn som nästan alltid är nöjd och tillfreds och jag får tid även med de stora barnen. Vet inte ens hur jag skulle gjort annars!

  10. Tack för din text, som sätter ord på varför jag mår så bra av att bära min son nu. Jag helammade trots upprepade mjölkstockningar fram tills han var tre månader, då jag blev tvungen att börja ge tillägg efter mjölkstockning på båda brösten och bebis som minskade i vikt. Har fortfarande inte helt gett upp hoppet om att kunna återgå till att helamma, men bebisen har nu vant sig vid tillmatningssetet och skriker ofta tills sonden kommer på plats. (Då har vi ändå undvikit flaskmatning för att slippa tuttförvirring!) Jag har fått hjälp och råd genom amningshjälpen, men det har inte löst problemet.

    Hur som helst, vi älskar båda sjalen, han skiner upp när han ser att jag börjar knyta den och han sover gott i flera timmar. Jag blir lugnare och mer harmonisk. Och när han precis är nyvaken fungerar amningen som bäst.

    Känner också igen mig mycket i att ha en bebis som sovvägrar dagtid – att jag inte försökte mer med sjalen tidigare när han bara var nöjd i famnen!

    Avslutningsvis vill jag säga att din berättelse också ger mig hopp om att få amningen att fungera bättre om det blir ett syskon någon gång i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *