Ovälkommen beröring och kladdande vuxna – och vad vi kanske kan göra redan nu

FÖRÄLDRAFUNDERINGAR. Ibland, när man har tid att fundera, blir det tvära tankekast i huvudet. I morse insisterade den febriga fyraåringen på att göra kladdkaka. När den var klar ville han inte ha en endaste smula, så eländig var han. Jag ”uppoffrade” mig och skar mig en bit när barnet slocknat i soffan framför Pyjamashjältarna.

Kladdkaka med vispad grädde.

Sedan satte huvudet igång med associationer och tankar. Jag tänkte på övergrepp mot barn, på kladdande vuxna. Jag har tänkt massor på kladdande vuxna de senaste månaderna och veckorna. Det har varit en oundviklig konsekvens av den plågsamma och befriande flodvågen av Metoo-vittnesmål.

Barn vilar i soffa.

Jag har några minnen av vuxnas sexuella kränkningar från och med tidiga tonår. En pensionerad granne, en bekant till familjen, en pappa i en värdfamilj under ett utbytesår i USA. De minnena ropar och hojtar nu. De får mig att så innerligt önska att barnen, mina och andras, ska slippa skiten. Och att barnen, om skiten händer, ska ha den inneboende trygghet och kraft som gör det möjligt för dem att förstå att deras gräns överskrids när så sker – och att sedan ha kraft att vråla stopp och springa och berätta.

Hur rustar vi våra barn mot övergrepp? Jag skrev nyligen om det på babybaby.ses Facebooksida, gå gärna in och gilla eller följ den sidan, så får du även ta del av inlägg som bara hamnar där och inte kommer här på bloggen.


En sak som jag har tänkt på de senaste dagarna är hur ofta vi föräldrar vidrör våra barn på ett sätt som vi vuxna aldrig skulle tolerera från varandra. Hur många vuxna skulle tycka att det var ok att en annan vuxen grabbade tag i dem hårt för att börja kränga på dem ytterkläderna? Att någon helt sonika lyfte bort en när man råkat komma ”i vägen”? Att en annan vuxen tog bestämt i ens handleder för att få en att lyssna?

Övergrepp mot barn. Flicka klättrar i lekpark.

Om vi föräldrar respekterar våra barns kroppar mer, om vi försöker att bli bättre på det – lär vi då kanske barnen att lättare känna igen övergrepp när övergrepp sker?

Det funderar jag på.

För några dagar sedan hade jag en diskussion om detta med min mamma. Om ett barn inte lyssnar genast, om barnet trots tilltal tittar bort, inte har lust att lyssna eller är allmänt disträ – då tycker min mamma att det är ok att ta i barnet för att få uppmärksamhet.

Det är absolut ingen hård eller arg beröring det handlar om. Det kan vara en hand som läggs om barnets axel och den andra handen som läggs om en handled. Det är som för att säga ”Lyssna på mig nu!”.

Nej, det är inte en hård eller arg beröring men den är tvingande, om ni förstår vad jag menar. Och på något vis lite manipulerande: ”Jag ser att du inte tänker lyssna på mig, så nu tar jag jag mig rätten att ta i din kropp så att du måste lyssna.”

Jag tycker inte att det känns riktigt, riktigt, ok. Inte när jag iakttar det utifrån. Jag ser ju på barnets kroppsspråk, nästan varje gång detta sker, att beröringen i någon mån är ovälkommen. Barnet försöker instinktivt dra sig undan eller blir stelt i kroppen.

Övergrepp mot barn. Barn står på marken, tittar på sin skugga. Vuxens skugga intill.

Jag såg en pedagog på vår tidigare förskola regelbundet göra på liknande sätt med barnen, fast då var det snäppet värre. Hon tog rejält tag i båda handleder på barn för att tvinga till sig uppmärksamhet. Det gjorde hon exempelvis med barn som hon tyckte betett sig illa – eller barn som grät och därför var så upprörda att de just inte kunde lyssna. Hon höll och släppte inte taget på en stund. Jag reagerade negativt då också. Det här var ingen beröring som barnen tyckte om, det syntes tydligt i kroppsspråket då också.

Jag sa allt det här till min mamma häromveckan. Jag har tänkt på det så länge men inte vågat säga något. Min mamma är så fin och respektfull mot mina barn på alla andra vis. Man vill inte såra i onödan, liksom. Men jag sa till slut vad jag hade på hjärtat.

Jag sa det för att jag känner så intensivt att jag – om det går! – vill ”vaccinera” mina barn framtida skit, även i det lilla och till synes obetydliga. Jag önskar det så intensivt. Att mina barn ska våga och ha kraft att säga ifrån, på ett helt annat sätt att jag vågade och kunde.

Övergrepp mot barn. Barn springer i lekpark.

Mamma blev först lite sur. Men när jag förklarade mina tankegångar förstod hon precis. Hon är inte dum och har dessutom den goda egenskapen att hon faktiskt kan börja tänka i helt nya banor ibland – om hon tycker att någon kommer med vettiga argument.

Det jag tänker, och som jag försökte förmedla till mamma, är alltså det här:

Tänk om vi skulle lyckas behandla barnen så att varje beröring av dem – eller i alla fall så mycket beröring som möjligt – är en välkommen beröring. Att varje beröring av barnen skulle vara något som de har samtyckt till, bjudit in till eller som åtminstone inte är ovälkommen och påtvingad. Att barnen i möjligaste mån skulle slippa beröring som är maktspråk.

Borde vi då inte rimligen öka chansen att barnen ifråga fattar vad som sker om vuxna utanför familjen trampar över barnets gränser? Att barnets kropp och huvud genast fattar: ”Hey, det här är något jag inte är van vid från en vuxen. Jag är van vid att vuxna bara tar i mig när jag vill det. Det här är inte okej. Stopp, sluta!”.

Jag tror det. Att vi ökar chansen, alltså.

Övergrepp mot barn. Barn går i trappa upp till rutschkana, lekpark.

Vi undervisar våra barn om kroppslig integritet och att ingen får ta på deras kroppar mot deras vilja. ”Stopp, min kropp!” får barnen lära sig i skolan. Det är jättebra, inget ont om det.

Men om barnen, under många års tid, har vant sig vid att vuxna får bete sig lite hur som helst mot kroppen trots protester, kan de till fullo omfamna det budskapet den dag det kanske är en granne, en idrottsledare eller bekant till familjen som beter sig gränslöst och kladdar? Ja, det grunnar jag på.

Jag vill för allt i världen inte låta mästrande mot er som läser. Jag gör själv dagligen, i mitt föräldraskap, saker som jag verkligen, verkligen, hade kunnat göra bättre. Jag kränker mina barn fysiskt titt som tätt.

Ibland är det mer eller mindre nödvändigt — dra undan barnet från fara, hålla fast vid viktig medicinering, handgripligen klä på när vi faktiskt måste gå och tiden är knapp och alternativen känns uttömda.

Men ofta är den påtvingade beröringen inte nödvändig. Jag tar ibland i barnen på ett argt och irriterat vis, jag rör mina barn på sätt de absolut inte uppskattar. Det är lätt att göra fel, så lätt. Jag vet. För att man blir arg, för att tålamodet tryter, för att man är fast i gamla mönster. För att man i stunden glömmer att barnet är en liten individ, en liten människa, som förtjänar respekt och som det är väldigt enkelt att kränka och göra ledsen.

Övergrepp mot barn. Barn sitter på toppen av rutschkana, lekpark.

Kanske borde många av oss oftare stanna till och tänka: Ska jag verkligen vara så handgriplig mot mitt barn just i den här stunden? Vilket budskap skickar det till mitt barn vad gäller hennes eller hans rätt till kroppslig integritet? Finns kanske andra sätt att hantera den här situationen?

Övergrepp mot barn. Litet barn sover i bärsele utomhus.

Jag tror för övrigt att även icke-fysiska kränkningar under ett barns uppväxt, som skäll och hot, riskerar att ”förvirra” barnets känsla för de egna gränserna, psykiska som fysiska.

Det har jag skrivit om i Facebookinlägget jag nämnde tidigare i texten. Den texten handlar om övergrepp mot barn och om att vi föräldrar inte kan skrika till oss lydnad från ungarna och sedan förvänta oss att ungarna ska käfta emot högljutt när andra vuxna överskrider deras gränser allvarligt. Läs gärna. Och kommentera gärna detta blogginlägg.

Några andra föräldrafunderingar på babybaby.se:

Mitt första feministiska samtal med min 6-åring (och tankar kring amnings- och flaskbråk)

Amning, potta, sömn och mat – liten lägesrapport från trebarnsfamiljen

10 saker jag velat säga till mig själv innan jag fick mitt första barn

Supersjalmormor!

2 thoughts on “Ovälkommen beröring och kladdande vuxna – och vad vi kanske kan göra redan nu”

  1. Det här är så bra, och viktigt. Jag försöker behandla mitt barn på samma sätt som en vuxen men det är svårt! Det behövs många påminnelser om det, igen och igen. Framför allt tänker jag att det är viktigt att säga förlåt. För jag kommer göra fel massor av gånger men då kan jag iaf visa mitt barn att jag förstod att det var fel. Får ont i magen av såna historier från förskolan. Det är ju inte säkert att det sker när någon förälder kan se. Hade helt missat att du hade en Facebooksida också så det var bra att du nämnde det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *