Etikettarkiv: amningshets

Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt

FÖRLOSSNING- OCH AMNINGSKRISEN. Flera riksmedier tar just nu upp en oerhört viktig men förbisedd följd av den stress och det krisartade läge som råder på många håll i förlossningsvården: Att många föräldrar inte på långa vägar får den hjälp som de behöver för att kunna komma igång med amningen.

Stressen i förlossningsvården, amning. Mamma ammar bebis på BB.

Eller hjälp och stöd vid andra sätt att mata barnet, för den delen (mer om de tankarna från mig strax).

Fortsätt läsa Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt

Stöd Amningshjälpen

IDEELLA AMNINGSSTÖDJARE. Har du någon gång fått ett råd om amning av Amningshjälpen? Tyckte du att det var till hjälp i så fall? Om så är fallet föreslår jag att du ger ett litet bidrag till verksamheten. Du kan ge 10 kronor eller vad som helst.

Swish: 123-320 11 59. Skriv gärna GÅVA i meddelandefältet.

Och fortsätt gärna att läsa här nedan om mina erfarenheter av Amningshjälpen. Massor med amningsbilder utlovas.

Fortsätt läsa Stöd Amningshjälpen

Empati kan inte ersätta amningskunskap

AMNINGSFUNDERINGAR. Min blogg och jag har hamnat på ett uppslag i tidningen Vi Föräldrar.

Empati och amningskunskap. Uppslag i Vi Föräldrar.

Skoj! Jag hoppas att det framgår av artikeln att jag inte försöker pracka på någon detta med amning. Huruvida jag lever upp till det får denna bloggs läsare avgöra. Jag hoppas att jag gör det.

Empati och amningskunskap. Lisen Forsberg med ammande bebis i bärsjal, inomhus.

Jag känner starkt för amning – för egen del och för dem som liksom jag själv har velat och vill amma. Men i samma andetag betonar jag gärna, närhelst jag kommer åt, rätten till den egna vuxenkroppen. Jag tycker att jag som nybliven förälder bör utrustas med bra verktyg från vårdens sida att kunna använda min kropp till att amma mitt barn om det är min önskan.

I den här texten funderar jag över vänlighet i vården – och hur vänlighet och empati inte inte är nog. Det måste finnas kunskap också. För mycket vänlighet på bekostnad av kunskap kan till och med lägga extra mycket krokben för en. Så har jag upplevt det, i alla fall.
Fortsätt läsa Empati kan inte ersätta amningskunskap

Nancy, om att amma 1955

Nancy Törnquist fick sitt första barn 1955. Amningen, berättar hon, var krånglig och smärtsam från början. Och när familjen fick tillåtelse att börja med modersmjölksersättning blev det som att kliva ur askan i elden. Ersättningen var kontaminerad och kom att göra åtskilliga barn akut sjuka, däribland Nancys tre månader gamla bebis.

Det var lite av en slump som jag nyligen sprang ihop med 82-åriga Nancy Törnquist. Hon bor i samma hus som min mormor här i Stockholm. Jag frågade Nancy Törnquist om jag fick intervjua henne till min blogg om hur det var att få barn, amma och flaskmata under tidigare decennier (de första två intervjuerna i ämnet finns här: Mamma, om att amma 1973 och Inga, om att amma 1968).

Javisst, svarade den mycket vänliga Nancy Törnquist. Här är hennes gripande och dramatiska berättelse om att få barn 1955, i Linköping.

Fortsätt läsa Nancy, om att amma 1955

Mamma, om att amma 1973

Jag föddes 1973. Mammas amning av mig blev ingen rolig historia. Dåtidens amningsråd på BB stressade upp de nyblivna föräldrarna och var ofta direkt kontraproduktiva. Föräldrarna uppmanades att amma men den ”hjälp” som vården gav innebar att många fick amningen totalt skjuten i sank på kort tid, inte sällan ackompanjerat av otrevligheter som sår och mjölkstockningar.

Under 1970-talet var amningsfrekvensen ovanligt låg i Sverige. Inte konstigt, kanske, med tanke på det som mamma och många andra utsattes för. Riktigt eländigt verkat det ha varit på många håll. Min mamma har nämnt det för mig så många gånger: Hur hemskt det var. Hur hon led, i sina försök att amma mig och senare min lillebror. Och hur pressad, misslyckad och ledsen hon kände sig – ungefär som jag gjorde 37 år senare med mitt första barn.

Här är första delen i en serie intervjuer med kvinnor om hur det var att amma och flaskmata under tidigare decennier – hur det var för dem själva, vilka råd som gavs, vilken tidsandan var och hur de tänker kring alltihopa i efterhand. Jag tänker att det här är en bit historia som rätt sällan blir berättad – och jag är ruskigt nyfiken på den. Här är den första intervjun, med min älskade mamma!

Mamma och jag 1973.
Mamma och jag 1973.

Fortsätt läsa Mamma, om att amma 1973

Jag störde mig på ammande mammor

De där ammade mammorna som bara slänger upp ungen på armen och halar ut bröstet. Som oavbrutet pladdrar vidare med fikakompisen och ammar sin bebis som om de aldrig gjort något annat. Helt igenom rutinerat, med rörelser som ser ut att vara så invanda att en medveten tanke knappt krävs. Som när man tar upp en näsduk ur fickan, snyter sig och stoppar tillbaka den.

Jag störde mig på de där mammorna. De verkade kunna något som jag aldrig någonsin skulle kunna lära mig. Varför var det så jäkla enkelt för dem och så förbannat svårt för mig? Det här var för fyra år sedan, när jag kämpade med amningen av vårt första barn, som jag sedermera tvingades sluta amma tidigare än jag hade velat.

Parkamning.
Parkamning.

Fortsätt läsa Jag störde mig på ammande mammor

Amningsförtvivlan och amningspress

AMNING. Den här bilden togs fyra dagar efter att vårt första barn hade fötts. Vi var på återbesök på BB, ett rutinbesök. Den här texten är en fortsättning på denna: Det hade jag velat veta om amning.

Amingspres. På BB.

Den vi fick prata med på BB frågade om amningen, som jag väldigt gärna ville få att fungera men som inte kändes bra, trots mängder med olika råd under de första tre dagarna på BB.

Fortsätt läsa Amningsförtvivlan och amningspress