Ja, sluta skamma kring amning – men höj blicken, för sjutton!

AMNING, ERSÄTTNING. Jag börjar bli rejält trött på inlägg och artiklar som handlar om att föräldrar borde sluta klanka ned på varandra vad gäller amning och ej amning.

”Väx upp och sluta hacka på andras privata val, det är allas rätt att bestämma över sin egen kropp”, ryter skribenterna.

Och ja! Jag håller med. Vissa människor uttrycker sig överlägset och/eller plumpt och på internet är stallen fulla av höga hästar att hoppa upp på. Människor som skulle behöva träna sin empati eller som uttrycker sig kantigt finns överallt. En del borde bara hålla tyst. Så vad är då problemet med ”sluta skamma”-inläggen?

Ja, det är väl inte vad som skrivs, utan vad som inte skrivs – om ni frågar mig. Den konstant uteblivna analysen: Hur hamnade vi här, är det möjligen någon eller något utanför vårt omedelbara synfält som är ansvarig för det här getingboet?



Jag är trött på att de som många av oss borde vara arga på konstant tillåts flyga under radarn och slippa undan högst befogad kritik. De nämns inte med en rad i den här typen av artiklar som jag tänker på. Inte vad jag har sett, i alla fall.

Jag tänker idag på vården. Inte på enskilda vårdanställda. De är superhjältar och gör så gott de kan och lite till. Utan jag tänker på dem som sitter högre upp i hierarkin och som bestämmer vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Vad personal ska få utbildning i, hur kunskapen ska hållas färsk och vad som ska få kosta pengar.

Att ge oss föräldrar, dem av oss som vill amma våra bebisar, en gedigen utbildning och coachning i amning är tydligen inte så viktigt.

Jag tycker att det är konstigt. När vi är gravida möts vi av myndighetsbudskap om att bröstmjölk är bra och att amning ska främjas.

Men någon riktigt bra grundkurs i det skede som tar vid så fort bebisen ploppat ut, alltså amningen, det får vi sällan.

För, och detta behöver upprepas gång på gång: Amning är inte ett lotteri med en viss procentuell chans att ”lyckas”.

Visst finns det fall där amningen är svår trots mycket bra hjälp. Men bra stöd och information ger verkligen möjlighet att slippa de värsta amningshindren ända från början. Kunskap är makt är en känd klyscha, men den stämmer verkligen vad gäller amning. Är du väl förberedd och kan du basfakta har du mycket goda chanser att kunna amma på det sätt du vill. Om du vill.

Att vissa ammande har blaskig mjölk eller att man liksom ”har den mjölk man har”, utan att själv kunna påverka mängden, är bekväma myter.  Då behöver ingen kämpa för en när det strular.

Kan du inte amma? Meh, då kan du lika gärna ge flaska. Det blir folk av bebisarna oavsett. Va, blir du ledsen för att det går dåligt med amningen? Var inte så självisk, det är faktiskt ditt barns väl och ve det handlar om. Sådana attityder vet jag att somliga föräldrar möts av i vården. Det är så sorgligt. Som om kvinnors fysiska och psykiska välmående, särskilt i den sköra tid som följer efter en födsel, inte betyder ett dugg. Amning reduceras till enbart föda. Det är högst kvinnofientligt, anser jag, när en bra bit över 90 procent av alla blivande födande uppger att deras önskan är att amma.

Föräldrar får inte det stöd de behöver. Varken före eller efter födseln. Det ges motstridiga råd, halvdana råd, felaktiga råd. Råd ges på basis av personlig erfarenhet och tyckande och myter. Ibland ges råd inte ens i enlighet med egna riktlinjer. Ibland är hjälpen icke-existerande och man får klara sig bäst man kan.

Det är inte så här överallt. Förstås. Men jag skulle säga att det är alldeles för vanligt.

Hur många har till exempel redan före födseln lite basal koll på hur man kan avgöra om bebisens tag om bröstet är tillräckligt stort?

Man kanske har oturen att få ett snabbt ”Det ser BRA ut!” av en sönderstressad anställd på BB och då är det viktigt att kunna se de viktigaste tecknen själv så att man minskar risken för sår och helvetets kval.

Hur många blivande eller nyblivna föräldrar har informerats om kvällsoro, hur många vet att mjuka bröst signalerar till kroppen att göra mer mjölk och att spända bröst signalerar till kroppen att dra ned på  mjölkproduktionen? Hur många vet att en bebis som periodvis får för sig att amma 7.995 gånger på en kväll gör ett kanonjobb med att öka mjölkproduktionen, att maratonamnings-sessioner sker lite i vågor och att det oftast är helt normalt?

Hur många vet att ett spädbarn som inte är nöjt efter amning kan ammas igen och igen eftersom bröstmjölk nyproduceras i varenda sekund? Att tätare amningstillfällen kommer att ge mer mjölk, även om det inte känns så när tuttarna är mjuka och ”utsugna”?

Hur många har förvarnats om att en ledsen och tuttkrånglande nyfödd kanske bara är övertrött och vill sova en stund i tät kroppskontakt för att sedan kunna ta sig an livet och amningen igen med nya krafter? Hur många vet vart de ska vända sig om BVC inte råkar vara så bra på amningsrådgivning?

Läs även: Lista: De 5 mest förvirrande sakerna med amning (och hur man begriper sig på dem)  

Samtidigt: Föräldrar är osams på internet och känner sig påhoppade kring amning, ersättning och flaskmatning.

Jag menar att det är dessa kvinnofientliga strukturer och attityder och beslutsfattares val kring resurser som gör att en del av oss, när vi nyss fått barn, finner att vi plötsligt positionerats i något slags märklig konfliktsituation gentemot andra föräldrar. En konfliktsituation som vi ofta genomlider i tysthet men som ibland resulterar i exempelvis arga utbrott på internet.

Jag minns det själv. Jag minns hur jag som alldeles nybliven förälder inte kunde låta bli att vara lite (vansinnigt ologiskt) arg på en av mina vänner för att hon ”kunde” amma med sina runda mjölkstinna bröst och jag inte ”kunde”. Jag förstod inte då hur lite vården hade stöttat mig. Jag trodde det var fel på mig.

Några arga inlägg på nätet skrev jag inte, det var liksom inte min grej. Men jag var bedrövad, arg och besviken, allt i en salig röra. Och avundsjuk på andra. Jag var medveten om avundsjukan – vilket gjorde mig ännu mer bedrövad eftersom avundsjuka inte är en skön känsla och man definitivt inte vill vara avundsjuk på sina kompisar.

Hade hela vårdkedjan kring föräldrar och barn gett kompetent, gediget och sakligt stöd till dem som vet att de vill flaskmata och kompetent, gediget och sakligt stöd och coachning till dem som vill amma, eller vill testa att amma, hade inte alltid detta behövt bli ett jätteinfekterat ämne fullt av personliga trauman och superömma tår.

Då hade vi alla kunnat fatta reella val kring våra kroppar, inte val som vi tvingats in i.

Att tvingas till saker är sällan en bra grogrund för välmående, särskilt inte när det gäller en sak som rör det allra innersta i oss – våra älskade barn och våra kroppar.

Debattera och argumentera, för guds skull, det mår ett samhälle bra av. Att väcka frågor och argumentera sakligt är inte automatiskt likställt med att hoppa på folk, även om vissa tycks tro det.

Men utgå inte från att någons val är fel bara för att du inte begriper dig på det. Och glöm inte vilka som tjänar på att vi tjafsar så högljutt att vi inte lyfter blicken och får syn på vilka som tyst flyger under radarn och slipper ta ansvar.

Ps. Ni som vill vara förberedda på amningen har en riktigt bra bok ni kan läsa. Den tar även upp frågan om vårdens brister och upplevelsen av ”amningshets”. Amning i vardagen heter boken, som är skriven av amningsexperten Marit Olanders. Den är mycket lättläst och ger en utomordentlig grund att stå på.

Här är ytterligare en bra bok: Amning i nöd och lust av amningsexperten Lin Dalén som har amningsbloggen Sagogrynet. Bara att börja plöja den bloggen om du vill veta mer om amning!

6 thoughts on “Ja, sluta skamma kring amning – men höj blicken, för sjutton!”

  1. Åhhh om du fick informera alla vårdinrättningar så att alla som ville fick vettig hjälp! Du skriver fantastiskt!

  2. Oj, ja uj vad detta rör upp så mycket känslor hos mig att det är svårt att sortera.. kommer bli svamligt 😄 jag hade en jättejobbig amningserfarenhet med ettan. Trodde att jag per automatik skulle vara en skönt helammande avslappnad morsa och hade ingen kunskap om amning. Trodde det bara löste sig när bebisen kom ut. Stooor chock mycket gråt och förtvivlan. Kände mig jagad och hetsad av mvc till amning samtidigt som jag skulle ge flaska (så att hon ”går upp som hon ska”). mission typ impossible att helamma då. Med tvåan var jag så noga med att prata om att jag ville ha en fungerande helamning på mvc, på förlossning, på bb, på amningsmottagning. Överallt försökte jag skrika till mig rätten till kunskap men känner mig så sviken, ingen lyssnade. Som TUR var var tvåan en tuttare av rang och jag lyssnade på mig själv och tillämpade fri amning (maraton!!) men dessvärre med sår och ont. Hittade hit och fick kunskap, stöd och tröst så jag kom ut på andra sidan och helammande första halvåret. Har varit noga att framföra till samtliga instanser att deras stöd och information inte är tillräcklig och att de sviker oss kvinnor som vill amma. Jag tycker du är helt rätt på det, det här är strukturellt och förlossning/eftervård/amning prioriteras inte av de som prioriterar. Detta är politik och strukturer och måste lyftas där det ska vara. Precis som du skriver kommer de ansvariga undan medan ”vi andra” försöker överleva utan att gå under av skuld att ”göra rätt” i samhälle såväl som för våra barn. Blir alldeles nedslagen men vill fortsätta fundera, reflektera och diskutera om hur vi får till en förflyttning av prioritering av frågan.

    1. Tack för din kommentar! Vad tråkigt att även du fått bristande stöd. Så onödigt. Jag tror verkligen inte att det behövs några astronomiska summor för att drastiskt förbättra läget. Bra, sakliga och gedigna kurser på MVC skulle göra jättestor skillnad, till exempel. Då skulle man vara lite rustad inför de vanligaste orosmomenten, i alla fall!

  3. Tack. Jag börjar plötsligt gråta av igenkänning. Det är så mycket vi mammor ska hantera under graviditet och post-graviditet, utöver fysiska omställningar även alla sociala tyckanden, påståenden, bedömningar och förmananden… ”Du är så stor” får man höra om sin kropp som gravid (jaha och du är grå under ögonen vill jag säga), ”Skäm inte bort barnet, lägg ner det så det kan ligga själv också” när barnet har kommit, ”Har du mjölk kvar då?” när barnet efter några månader börjar amningskrångla. Allt ligger på mig och mina val, min kropp och mitt omdöme. Det är inte så lätt med små barn eller en post/gravidkropp. Stödet är det jag behöver. Peppen. Hoppet. Få gråta ut. Få skratta. Få sova. Få kramar. Få vara. Få säga hur allt känns eller är, utan dömandet till svar. Få hjälp.
    Du har hjälpt mig just nu, så tack <3
    Jag reflekterade över att BBs amningshjälp bestod till stor del av att hänvisa till din hemsida. Vilket iofs är ett riktigt bra tips – men de borde ju ha mer "officiell" hjälp tillgänglig, tänker jag. Känns som att mkt stöd består av eldsjälar och inte profession. Märkligt, men tyvärr inte förvånande när det handlar om kvinnohälsa.

    1. Hej och tack så mycket för din kommentar! Ja, mycket stöd är upp till ideella krafter, som Amningshjälpen. Vilket är galet, precis som du är inne på. Hade vettigt stöd funnits hade inte heller denna blogg behövts (jag hade blivit jätteglad om den plötsligt blivit helt onödig 🙂 ). Olika videor som sakligt presenterar lösningar på allehanda amningsproblem, till exempel, skulle kosta en spottstyver att producera för landstingen. Anlita en erfaren producent, en fotograf och någon som kan ämnet… voila.

      Ja, det är så mycket vi ska hantera, som du skriver. ❤ När man kanske är i ett av sitt livs sköraste skeden… Tack för att du tog dig tid att skriva!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *