Bära större bebis – kul, mysigt och praktiskt!

ATT BÄRA BARN BORTOM FÖRSTA SPÄDIS-TIDEN. Att bära en lite större bebis i sjal/sele är så himla kul, tycker jag! Och praktiskt. Bebisen är inte en liten vinglig fågelunge längre och jag kan greja rätt friskt med honom utan att han misstycker. Till exempel:

  • Jag kan fösa barnet från mage till rygg i bärselen utan att ta av vare sig bebis eller bärsele. Se video.
  • Jag kan också enkelt göra det omvända: Fösa bebis + sele från rygg till mage utan att ta av mig varken barn eller bärsele. Om det blir lite skumpigt är det inget som bekommer min 11-månaders-bebis, han tycker mest att det är skoj att bli hasad runt min höft.



Fösa bebis + sele från rygg till mage kan jag till exempel göra när jag märker att han blir hungrig där på ryggen och vill ge honom lite amning som snacks på vägen. Eller för att få honom att somna. Mina bröst är ännu inte så långa att jag kan kasta dem över axlarna.

Just nu blir det mycket bärsele utomhus dagtid eftersom barnet har börjat gå och vill ner på marken ibland. Då känns selen enkel.

När vi ska gå långpromenad eller när bebisen tar sin förmiddagsvila hemma åker dock bärsjalen ofta fram.

Sjal är skönast för min rygg och medan barnet sover kan jag hinna med att göra lite grejer som jag vill/måste göra: Skicka mejl, deklarera, skriva detta, dricka kaffe.

Lägger jag barnet i sängen eller vagnen är risken stor att han vaknar efter en halvtimme. Sådana har alla våra barn varit och det bekymrar mig inte. Jag vet att sömnen blir mer stabil med tiden. Jag njuter faktiskt medan detta varar istället. Det är en kort, förgänglig, tid. Lillen är med största sannolikhet den sista bebisen som snusar på mitt bröst på det här viset så jag insuper allt myset. Ibland är det opraktiskt men mest är det underbart.

Bilderna här, med sovande bebis i blåvit bärsjal, är från nyss. Sjalen är en riktigt rejält tjock och härlig bomullssjal som min reumatism-skruttiga rygg är kär i (att bära bebis i sjal/sele är jättebra sjukgymnastik för mig).

Det finns inget som säger att det måste vara dags att sluta bära barn i bärsjal eller bärsele vid en viss tidpunkt. En gång var det en orolig dam på Ica som lite försynt frågade om min tvååring, som satt i sele på min rygg, någonsin fick träning i att gå.

Absolut, svarade jag. Han började gå vid 10 månader. Men ibland orkar ju inte de små benen, eller hur? När andra tar vagnen tar vi kanske selen istället. Och vagn har vi också – för övrigt.

När barnet blir större förändras bärandet – man bär kanske vid andra tillfällen än förut. På semestern, till exempel, när man vill slippa vagn.

Eller som smidigt transportmedel i vardagen. Jag minns när vårt första barn hade börjat förskolan och vissa morgnar inte ville gå hemifrån. Hon gillade förskolan och den var bra, men precis som de flesta andra barn ville hon hellre tillbringa dagen med en kär närstående än på förskolan.

”Ge henne russin i vagnen och bädda gosigt, så blir färden hit mysigare och roligare och hon förknippar förskolan med något positivt”, tipsade förskolepersonalen.

Bra tips, fast jag tog ungen på ryggen istället, i sjalen, och så travade vi iväg. Någon gång med russin.

Vi hann mysa massor på vägen och när vi kommit fram var det sällan några problem att säga hejdå. Övriga barn i familjen har också ofta fått åka sjal eller sele till och från förskolan, med kommunala färdmedel och/eller till fots. Då har vi hunnit med den där kontakten som lätt missas i vardagsstressen.

Jag är så glad att vi har bärandet. Och att jag fortfarande kan bära.

 
 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *