Ett år efter hemfödseln – några tankar om födsel och avslappning

FÖDA BARN, SMÄRTA, AVSLAPPNING. Här är barnmorskorna Sepideh Ghasemi och Ann Petrén. De var med när vår bebis föddes för exakt ett år sedan, i vårt vardagsrum. Mina hjältar, alltså. Vilka kvinnor. Kompetenta, starka som hästar och orubbligt lugna.

De som föder hemma planerat, som jag gjorde, är överlag mer nöjda än andra med sin förlossningsupplevelse. Det visar forskning.

Jag kan bara sälla mig till dem som känner sig nöjda. Inte vid någon tidigare födsel har jag varit så avslappnad och upplevt så pass lite smärta. Jag litade fullt ut på Ann Petréns och Sepideh Ghasemis kompetens. Jag var trygg i att de skulle ropa till om minsta lilla varningstecken uppenbarade sig. Ute på gatan stod Anns bil och ett par kilometer bort fanns Södersjukhuset — inte för att jag trodde att något av det skulle behövas, men närhet till akutsjukhus är bra. Det var också ett av kraven från landstinget för att jag skulle få hemfödseln beviljad och betald.

Lästips: Min förlossningsberättelse, om en hemfödsel.

Jag har funderat på varför denna födsel inte bara psykiskt men även kroppsligt kändes så bra. För den gjorde faktiskt inte jätteont på det hela taget, jämfört med tidigare gånger. Vilka var faktorerna, konkret, som gjorde smärtan mindre?

En var nog att föda i vatten. Vi hade hyrt en så kallad födelsepool av barnmorskan Ann och vattnet gjorde mig lite tyngdlös, vilket var skönt.

Men de viktigaste faktorerna var nog att jag hade rimliga förutsättningar för att kunna slappna av medan födseln pågick. Inte bara i huvudet utan i hela kroppen, rent fysiskt.

Jag har ganska lätt för att slappna av, men min koncentration är också lättstörd – så tror jag att det är för många av oss. Minsta lilla grej kan kullkasta ens sköra och mödosamt uppbyggda koncentration — den som håller smärtan stången när vi talar om barnafödande.

Ett gigantiskt störmoment är att sätta sig i en bil mitt under värkarbete. Gå ur samma bil. Stappla fram till en förlossningsavdelning. Stå och stöna vid en hiss. Läggas på rygg, få en ctg-dosa på magen. Tvingas ligga stilla. Få in ny personal på rummet, människor man aldrig träffat förut. Svara på frågor.

Men det kan också vara till synes mindre grejer som bryter koncentrationen. När andra barnet skulle födas men vi ännu inte hunnit iväg till sjukhuset stod jag i vardagsrummet och andades. Jag försökte tänka mig varje värk som en våg som jag flöt med i, inspirerad av den så kallade dyktekniken som utvecklats av barnmorskan Cayenne Ekjordh.

Det var knäpptyst i lägenheten – förutom i köket där mamma satt i mörkret och messade på sin Iphone. Blipp, blipp, blipp. Blippandet pajade hela min koncentration. Jag väste åt mamma att lägga bort mobilen. Sjukt irriterad blev jag. Jag som kände att jag lyckats nå ett läge, en plats i mitt inre och i min kropp, där de eskalerande värkarna faktiskt var helt hanterbara. Nu var de inte hanterbara på samma sätt längre.

Sedan skulle kläderna på och vi skulle in i en taxi — och där for all avslappning åt fanders. Jäklar, vad ont det gjorde nu. Samma sak när jag väl blivit lagd på en brits i ett födelserum. Jag grät och ville ha epidural. En barnmorska sa då att jag var åtta centimeter öppen, att det nog inte var någon vits med epidural men att jag skulle klara det galant ändå.

”När jag går av mitt skift om några timmar kommer du inte ligga här längre, det vågar jag nästan lova. Det här kommer att vara över för länge sen då”, sa hon.

Hon lät så lugn på rösten. Det fick ”ner” mig igen. En stund senare var jag åter innesluten mig i mig själv och kunde hantera värkarna.

Det var alldeles knäpptyst i rummet. Skönt! Precis som jag ville ha det. Nu var jag på banan igen, trots att jag låg på rygg, vilket jag egentligen inte ville.

Då började två i vårdpersonalen, en undersköterska och en barnmorskeelev tror jag, viska med varandra i rummet. Jag blev så grymt störd! Den sköra bubblan punkterades igen. Aj!

”Kan ni vara vänliga och viska någon annanstans, för ni stör mig”, mumlade jag mellan två värkar. De två försvann ut i korridoren med ett litet fniss.

Nu var det bara att försöka att blixtsnabbt jobba sig tillbaka till avslappning igen, för att mota paniken i grind. Inte så himla lätt. Jag tog lustgas och skrek i masken, vill jag minnas. Men allt gick bra, några minuter senare var bebisen ute.

Jag var nöjd med den förlossningen efteråt, även om jag nu kan se hur den hade kunnat bli en ännu mer positiv upplevelse.

Nu senast födde jag som i ett kontinuerligt flöde utan avbrott och med väldigt få saker som störde.

Jag visste vem ”min” personal var. Jag slapp störmomentet med att inte veta vem som kliver in i rummet — och att inte veta huruvida jag kommer att känna mig trygg med den personen eller de personerna. Jag fick knappt några frågor. Jag hade hela tiden någon där. Ingen drog i mig eller förflyttade mig. Jag behövde inte grubbla över om någon efter förlossningen skulle störa min och min bebis första timme tillsammans, den timme som är viktig för amningen.

Jag behövde inte vara rädd för att någon inte skulle respektera mina önskemål. Och jag visste att om någonting skulle börja gå överstyr — då fanns kompetent folk som skulle ta kommandot.

Och det hela var förvånansvärt smärtfritt, måste jag säga. Helt utan smärta var födseln inte. Men den gjorde aldrig så där asjobbigt ont. Tänk vad kroppen kan göra när vi inte stör den. När vi inte tvunget måste störa den. Coolt.

Det ju inte alltid det går att slappna av som nån zen-master. Och komplikationer eller jobbiga smärtupplevelser kan ju inträffa även när man försökt att andas lugnt, inte spänna sig och allt det där. Det är inte så lätt alla gånger, särskilt inte om något akut eller oförutsett sker.

Men jag skulle önska att fler fick få föda med en rimlig chans att kunna slappna av och vara lugna och trygga, så kroppen kan jobba på bästa sätt. Att grundförutsättningarna fanns.

Och jag tror att det är möjligt – hemma, på sjukhus, vid vaginal födsel, vid snitt och oavsett om man väljer olika typer av medicinsk smärtlindring eller ej. Men jag tror inte att vi är där nu. Men jag vet inte – vad säger ni som vet?

Har avslappning varit viktigt för er när ni har fött barn? Och har ni fått förutsättningar till det, i så fall?

Här är lillen idag, exakt ett år efter att han föddes…

…i en pool i vardagsrummet.

Fotot ovan: Elisabeth Ubbe.

3 thoughts on “Ett år efter hemfödseln – några tankar om födsel och avslappning”

  1. Låter som en dröm. Jag som blev urakut snittad med första förstår ändå inte riktigt det där med att hinna till ett ev snitt om något går åt skogen riktigt snabbt. Så som det var för mig hade bebisen dött. Finns det siffror på det? Kram och tack för en grym blogg❤️

    1. Hej! Tack för din kommentar! Jag kan inte ge något jättebra svar eftersom jag själv inte är medicinskt utbildad utan bara har läst studier och pratat med barnmorskor om just detta. Det jag uppfattar att barnmorskorna säger i frågan är detta:

      För det första: De som väljs ut för att kunna föda hemma här i Sverige på landstingets bekostnad (två landsting erbjuder för närvarande detta) är redan en rätt strikt gallrad grupp gravida. Alltså den gravida får inte ha sjukdomar eller komplikationer, inte fostret heller, som skulle kunna innebära en ökad risk vid födsel i hemmet. Här i Stockholm måste man ha fött barn minst en gång förut, det ska ha varit vaginalt och utan komplikationer (vad gäller komplikationer är jag inte helt hundra på vad som gäller, ska jag erkänna, någon som vet får gärna flika in något). Man ska ha möjlighet att ta sig till akutsjukhus inom en viss tidsrymd, ifall det skulle behövas. I en del fall avbryts hemförlossningen och den gravida får föda färdigt på sjukhus istället. Det är inte jätteovanligt, vad jag förstår.

      För det andra: Det är extremt sällsynt, enligt de barnmorskor jag har talat med, att en farlig situation uppstår helt plötsligt, ögona böj och utan förvarning. Det kommer i princip allting någon förvarning först om att något inte står helt rätt till. Och vid minsta sådan varning åker hembarnmorskorna med den födande till sjukhus. Och så får den gravida föda där istället, där hon och fostret har all upptänklig övervakning och akuthjälp.

      Även hembarnmorskor har med sig utrustning för att övervaka fostrets hjärtljud med mera, för övrigt.

      Om ni som läser denna kommentar är kunniga på området får ni gärna rätta mig eller fylla i svaret!

      Med vänliga hälsningar,
      Lisen

  2. Min största oro under graviditeten var just den där bilresan till sjukhuset. Och det var nog den delen som var jobbigast. Överlag är jag nöjd med min sjukhusförlossning men samtidigt drömmer jag om att göra det hemma nästa gång. Förhoppningsvis försvinner inte alla möjligheter till hemförlossning nu när hemförlossningsbidraget i Stockholm har slopats…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *